29 September, 2011

Som boende i Stockholm och London, två städer där respektive lands kulturyttringar är centrerade, stöter man ibland på så kallade kändisar. Folk som man känner igen utan att känna. Min reaktion brukar vara rätt svensk då man försöker ignorera och “låta dem vara”. Men två av dessa människor jag sett och mina olika reaktioner för dessa människor fick mig att tänka på det här med populärkultur och hur det relaterar till oss som människor.

Jag gillar Mauro Scocco. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Jag gillar hans musik och hans texter. Senaste skivan kanske inte var en ren fullträff men hade ett par låtar jag lyssnat på intesivt. Till min lilla anekdot. Jag och ett par vänner satt och tog ett glas vin på ett ställe nära Östermalstorg i Stockholm för ett par veckor sen. Vem kommer nerför gatan om inte Mauro Scocco? Jag blev starstrucked som det så fint heter. Jag fick en instinktiv känsla av att vilja gå fram till honom och berätta hur bra jag tycker att han är.

En tid senare går jag nerför Hackney Road i Londons östra delar med två av mina bästa vänner i England, varav en just hade flyttat in i trakterna, och går förbi Keira Knightley. Vi såg henne och när hon gått förbi sa vi till varandra att var det där inte Keira Knightley? Jo visst var det hon! En riktig filmstjärna om några sådana fortfarande finns kvar. En människa vars ansikte förmodligen känns igen över stora delar av världen. Jag berättade detta för folk runt omkring mig lite slentrianmässigt som att jag inte hade sett mer än kanske en gammal bekant mitt över gatan. Som att jag försökte tona ner det hela. Mångas reaktion var häftigare än min då de frågade om jag inte tog autograf varpå jag nekade och ryckte med axlarna som om jag inte brydde mig.

Mauro skapade alltså mer reaktion hos mig än Keira gjorde. Jag kan inte förneka att det var lite surrealistiskt att gå förbi en kvinna som man sett i stora Hollywood produktioner men det var mer en interlektuell reaktion av typen: häftigt, där går hon. Men ingen direkt vilja av att släppa den där spelade rycka på axlarna inställningen såsom i fallet Scocco. Varför det? Hon är ju kändare än en svensk popartist som om man ska vara helt ärlig mest lever på gamla royalties. Visst jag var med olika vänner som jag kanske beter mig olika med då vi alla spelar olika roller men jag har en annan teori.

Jag tror det har att göra med de olika medierna film och musik. Musiken och texterna hos Scocco kopplar vi starkare till han som person än vad vi skulle göra om han spelade en karaktär i en film. Det är intressant hur vi trots att vi vet att i många av fallen så har inte artisterna skrivit texten själv så antar vi att de sjunger om egna upplevelser. Dessutom finns det ju inget som säger att artisten inte helt har hittat på den situation de sjunger om. Detta självklara självupplevda tycks vara ännu starkare inom rockmusiken då äkthet tycks vara A&O. Jag upplevde att jag känner Scocco mer än Keira därför blev jag mer berörd över att se honom på stan än Miss Snyggkändisen. Är det så enkelt? Hon spelar karaktärer och är inte “sig själv” de gånger jag har sett henne agera på vita duken. Jag blev i vart fall konfunderad över min egen reaktion. Den enda andra känisen jag inte endast betraktat med nyfikenhet är regissören och fotografen Anton Corbijn. Men han jobbar också inom det mer distansierade medierna fotografi och film så där föll den teorin. Eller handlar det bara om att jag gillar Mauro och Corbijn bättre än Keira? Eller att jag bara diggar gubbs bättre än kantiga kwinns. Vilket jag inte tycker stämmer. Några åsikter?

Förövrigt så är ordet kändis så otroligt fult men kom inte på något bättre. Dessutom har jag fått frågan: “Har du sett några kändisar i London än då?” Till er kan jag säga: skit på er eller dra till hackney Road. De dras till frityrdoften från Vietnames krogarna.

Dagens platta

27 September, 2011

Den här skivan har just släppts av poeten, skribenten och Bear Quartet sångaren Mattias Alkberg. Jag blev nyfiken efter att ha läst de strålande recensionerna i nästan samtliga svenska tidningar. Albumet har jag bärt med mig överallt idag; på bussen, på Upplandsgatan, i trappor, på åhlens, under broar, springandes över gator, i klädaffärerna, under matlagning och bloggande.

Jag är väldigt svag för bra skriven svensk poptext såsom Anna Järvinen, Säkert och Veronica Maggio. Mattias Alkberg är kanske mer rock än pop men texterna är likväl strålande på ett Annika Norlin vis. Det märks att människan skriver. I “allting är drömt” till exempel sjunger han ” Bara bilder. Regnet inomhus och eld i burspråken. Allt väger ingenting. Fjäderlätta steg på sänghimlen.” Orden sjungkvider han på det bästa sättet dessutom. Rekommenderas starkt.

Appropå Annika Norlin gör hon och klungan (<3) en föreställning på Södra Teatern i sen december. Då borde jag ha kommit hem från London. Är i Stockholm just nu då det är familjeangelägenheter på gång.

Tänker på Kina

27 September, 2011

Kina har levt vidare i mig denna sommar men det har inte bloggandet tyvärr. Tänker på kina när jag ser en vattenmelon och påminns om melonförsäljarna längs småvägarna ut till templen i ningbo, tänker på kina när jag tänder rökelsen vi köpte på temblet, känner doften av kina och avgaserna när jag ser made in china. Hela sommarens nyhetsraportering om ekonomin och västlandets idioti får mig att tänka på kina. Tänker på kina när jag pratar med min vän Eddie om hur den 6:e största marknaden för konst är Kina. Sen hör man hur konstnärerna hamnar i ett slags limbo då deras konst inte är tillräckligt kommersiell för marknaden samt för politiskt för statetn. Tänker på kina då.