Why I adore Paul McCartney

31 October, 2011

He wears his armless cardigan with pride people. That is something.

Advertisements

I’ve
been discussing provocation and violence within art a lot these latest couple
of days. An old topic I know, it keeps coming back as a topic in media though.
I will come to the reason further down the line but first some general ideas on
the subject.

It is not much that schocks us anymore when it comes to violence or sex on
film/theatre/media. Or at least we’d like to think that is the case. What does
an artist need to do these days to really provoke? Religion is still up there
(thinking about the Danish cartoons of the muslim prophet for
example) as is sex and violence. The normal subjects that is. I find it
interesting to see how it has changed within these areas when it comes to what
is provoking. I saw a mother slapping her child in the tube the other day. Me
and my friend found it very disturbing. That kind of behaviour would have seen
as natural just a couple of decades ago. Lewis Carroll’s friendship and
photographs of the young girl Alice is in these modern times seen as weird.
Then it was not something that people would react to in the way we do now.
Children and our relationship with them seem like a sensitive subject. Why? Who
is a child? What is our responsibility towards it? What happens when you mix
children and sexuality or violence for that matter?

The reason why all this has come up lately is that I am going to see Saved by Edward
Bond on the Lyric Hammersmith this week. The play was first staged in 1965 and
became very famous or infamous for a certain scene with a pram. Its set in
London during the 1960’s and describes the empty lives of a group of young working
class people living on an estate. What happens is that the group of young men
it centers on kills a baby in a pram by stoning it to death. Edward Bond called
it “almost irresponsibly optimistic” when it was first staged privately at the
Royal Court Theatre. It was hugely important as it helped with the removal of
theatre censorship and all that but what about the baby? Is it ok to stone a
baby on stage? I don’t know. I have just read the play which is a complete
different thing to seeing it be performed on a stage. I’ll get back to you when
I’ve seen it.

I guess violence as a symbol for something else is ok which is how it is used in
Saved. It shows more than anything how trapped these men are. Is it necessary though?
My friend J thinks it’s not. That one could say the same thing without using
extreme violence against a child in a play. I find it provoking. I find that it
could be done in an interesting way and therefore say something you couldn’t
get through in another way.

Is the provocation worth it? Can art go too far? If you look at Lars Vilks you’ll
find an example of going too far in my book. He uses provocation just for the
sake of provocation itself. He doesn’t really have a message. His art is not
really thought through. It was just a badly put together idea which just pissed
people off.

 I find that if one is to use extreme violence
or sex or religion one has to know what exactly you’re up to. What it can mean
to other people. I’ll try to have that in mind when I go to the theatre on Thursday.
Whish me luck.

(Yes
I did indeed switch language on this blog. Might write in Swedish again if I
come up with an idea which only relates to Sweden. Will have a little
tyranslation to go along with it though. Find it more logical to write in
English now as I live in this country after all.)

Filmhumor

28 October, 2011

God fredag

28 October, 2011

Kall Diktator

26 October, 2011

Kall kadaffi i kistan
Rutten diktator i kokande öken
Kängor
Krossade
Krampaktig kamp
Medan oljerockarna
Alltjämt klättrar
uppför kullarna i Hampstead.

Arabdramaten

24 October, 2011

Hej ni hemma i Stockholm. Ni kanske är lite intresserade av vad som har hänt och fortsätter att hända i mellanöstern. Det är fantastiskt spännande fascinerande och intressant. Kul att ni tycker det. Verkligen. Vad glad jag blir. Därför bör ni er pallra er över till Dramaten ikväll. Den kungliga dramaten har nämligen helkväll tema Den arabiska våren med föredrag, uppträdande och gud vet vad. Röster från en politiskt spännande tid helt enkelt. Dessutom är det helt gratis. Jojo. Självaste Dramatiska teatern är gratis ikväll. Dra på trissor och kors i taket. Gå dit! Spela in så mycket ni kan och skicka till mig. Då blir jag glad.

Translation: The Royal Dramatic Theatre in Stockholm have a special night dedicated to the Arab Spring tonight and it’s free! Everyone who is in that town should go.

More information here.

Idag publicerade The Guardian uppgifter om att arbetslösheten i Storbritannien har nått sin högsta nivå sedan 1996. Vilket gör den att den brittiska arbetslösheten ligger på 8,1%. De som är främst drabbade är ungdomar mellan 16-24 där det nu har satts ett rekord i antalet arbetslösa. Detta tyder på som så många har sagt tidigare att Storbritannien är på väg i en andra våg av recession.

Detta känns härligt att vakna upp till som en student som just har inlett mitt sista år på universitetet. Visserligen har jag just färdigställt en svensk examen och kan åka hem igen om jag finner det omöjligt att hitta ett jobb. Oron finns där men det är inte mig själv jag är mest orolig för. Upploppen i London i sommras vart ingenting jag blev riktigt förvånad över. Visserligen är jag skyddad i min studentbubbla men man märker av krisen i detta land. Det dras ner överallt. Statlig media, sjukvård, anställda försvinner i en rasande takt. Även privata företag drar ner ordentligt. Många av mina vänner på universitetet har misslyckats med att skaffa den så viktiga praktiken för deras utbildningar. Dörrar stängs i en rasande fart. Men vad ska de göra? Landet ligger i en djup kris och måste dra ner sina utgifter. Problemet är dock att de kastar barnet med badvattnet för att ta ett gammalt svenskt hederligt uttryck. Universiteten kommer bli ännu mer beroende av företags sponsringar som vi ser bli en realitet i och med de nya reglerna som röstades fram förra året.

På mitt universitet, Middlesex University i norra London kan man redan se resultat av detta företagstänk och skumma prioriteringar. De har stängt ner de mindre gamla campusen i Trent Park och Oakwood och flyttat allt till det gigantiska campuset Hendon. Där har kaffemärket Costa ensamrätt på kaffeförsäljning. Banken Santander fixar våra studentkort och är de enda som har rätt att ha automater på området. När vi skaffade våra studentkort så erbjöd dem oss att starta upp konton i deras bank. Universitet serverade alltså tusentals nya kunder för Santander på ett silverfat. De flesta av mina vänner vägrade blankt att öppna konto hos dem men man kan bara ana hur många studenter som föll för deras erbjudande. Som vår professor sa: “Hendon är hårdare men mer rättvist” samtidigt som han log ett snett ironiskt leende.

Appropå professorer har de sagt upp 300 anställda på Universitetet samtidigt som man kan glida runt i de sprillans nya lokalerna med de fula mulliga fotöljerna som utgör launcherna i de olika salarna. Samtidigt som man sippar på sitt Costa kaffe och känner sitt Santander kort bränna i plånboken.

Som sagt; för framtidshopp kan jag rekommendera att komma åter en annan dag.