Ett dubbelseende

23 May, 2011

Jag har lekt Leif Zern i vår och gått på två uppsättningar av samma pjäs. Inte vilken pjäs som helst utan pjäsen med stort P. Hamlet! Döskallar, spöken, dolkar, gardiner och hela paketet. Varför då? Jo jag älskar Hamlet. Jag vet. Pretto. Men det är något med den pjäsen som gör mig alldeles superfokuserad och fast. London är stället för hamletfantaster. Den deppiga dansken står som spön i backen och alla recensenter skruvar sig i sätena och kan alla repliker.

En uppsättning som de däremot hyllade i kör var The Nationals version med Rory Kinnear i huvudrollen. Den gick i höstas och jag var rätt tvär över att ha missat den. Som tur var så kom den tillbaka till The National för en två veckor långt segertåg. Jag tvekade men köpte en biljett och spatserade ensam iväg till Southbank med vatten, banan och skyhöga förväntningar.

Stopp och förklara. The National är som Stadsteatern i Stockholm. De sätter upp klassiker men skruvar och drar i dem en smula. Det är en instutition men en som fortfarande kan provosera. Rory Kinnear är förmodligen den okändaste av alla hamlettar (plural form? Hjälp) och har blitt en av mina favoriter när det kommer till alla dessa birollsskådespelare. Han var helt galet bra som Hamlet och kommer nog få ett rejält lyft på grund av denna rolltolkning.

Jag hade bara sett Hamlet på film (med Branagh från typ 96) och med Helena Bergström på Stadsteatern för ett par år sedan. Att se den nu när min Engelska har blivigt markant bättre var en helt ny upplevelse. Dessutom var uppsättningen i sig väldigt spännande. Helsingör var här ett totalitärt samhällendär Hamlet och alla de andra karaktärerna konstant bevakades av säkerhetsvakter. Svart kostym, snäcka i örat och det där övervåldet ni vet. Blir väldigt påtagligt då de också hade avlyssningsgrejer i exempelvis Ophelias bibel när hon skickas ut för att prata med Hamlet. I ett samhälle så styrt av överbevakning och kontroll (UK men även Sverige) blev detta väldigt modernt. Dessutom hade skådespelarna helt moderna kläder med sneakers, jeans och hoodies. Hamlet spelades som en ung borttappad kille i mjukisbyxor. Han skrattade högt och surade mot modern. Han hade cigg i käften när han sa “To be or not to be” Det kändes som man kunde springa på honom i östra London. Att han lika gärna kunde sitta på puben i Highbury och se lördagsmatchen. Ophela varven baglady som sprang runt i bara Bh’n medan hon tappade förståndet. Dessutom lät regissören kungens vakter föra bort Ophelia så att det verkade som att hon mördades istället för att ta livet av sig. Det var mängder av sådana små grepp som gjorde texten levande för en modern publik.

Sedan såg jag den på The Globe. Det var i ärlighetens namn mest för att umgås med vänner som inte hade sett den. Det var en bra uppsättning men när det är The Globe så är det The Globe. Traditionell uppsättning som inte gör några försök att modernisera eller omtolka. Jag var rädd att min så älskade upplevelse från The National skulle förstöras men medan jag såg den mer traditionellt spelade Hamlet så såg jag Kinnears tolkning som en skugga framför honom. Som ett spöke men med mycket mer livskraft.

Advertisements